Skapa ett fiktivt språk som räcker för berättelsen

Din köpman klättrar upp till ett bergspass för att köpa ull av herdar som talar ett annat språk. Du vill att det språket ska kännas verkligt, men du har ingen lust att lägga ett år på verbtabeller, och läsaren har ingen lust att dechiffrera varje replik. Det verkliga arbetet är att bestämma hur mycket du ska bygga och hur du ska visa det.

Exemplen följer en påhittad handelsstation vid ett högt pass. Pell, son till en köpman från låglandet, talar lite osvari, herdarnas språk. Ketti, en herde, talar båda språken flytande, och hennes mormor Ressa talar bara osvari. Varje osvariord här är påhittat för övningen. För att bygga namn av en liten uppsättning ljud, se ortnamn med ett litet språkmönster; den här guiden börjar där talet börjar. Herdarna i det här exemplet är människor. Om talarna tillhör en annan art, bestäm vad munnen kan säga, vad örat kan höra och vad ett liv kan minnas innan du väljer ljud. Att skapa ett fantasyfolk är det steget. Ta sedan bara med de ord som den här guiden ber om.

Bestäm vad språket gör i din berättelse#

Hur mycket språk du behöver beror på vilket jobb det har, inte på hur ambitiös boken är. Som en redaktionell utgångspunkt:

Osvari vid passet har det andra och det tredje jobbet: Pell måste lära sig språket, och en affär går snett på grund av ett enda ord. Berättelsen behöver fraserna Pell hör varje dag och ett ord som är definierat tillräckligt noga för att ställa till problem. Den behöver inte imperfektum av varje verb. En berättelse som handlar om språket självt, med ett fullt utbyggt konstruerat språk (conlang), är ett större projekt än den här guiden täcker.

Bygg fraser av några få regler#

Du behöver tillräckligt med grammatik för att vara konsekvent, inte för att vara fullständig. Bestäm bara det som kommer att synas i citerade repliker:

• Ordföljd. På osvari kommer verbet sist i ett påstående. Håll det där i varje replik du citerar.
• Frågor. En fråga lägger till partikeln ka efter verbet.
• Respekt. Suffixet -tu markerar en äldre person eller en främling: Ressa-tu.
• Gemensamma rötter. osku betyder eld och rennu betyder brinner eller är tänd. Den vardagliga hälsningen Osku rennu ka?, ”Är din eld tänd?”, och svaret Osku rennu, ”Den är tänd”, har gemensamma delar som läsarna börjar känna igen.

Bygg varje ny fras av de här reglerna i stället för av nya ljud. När en scen behöver en mening som reglerna inte kan bilda, lägg till en regel och skriv ned den.

Välj vad du ska översätta#

Återge det mesta av talet på berättarspråket#

När Pell förstår vad som sägs, eller när scenen berättas ur Kettis perspektiv, skriv dialogen på berättarspråket och markera bytet en gång: ”Ketti svarade på osvari.” Låt sedan samtalet flyta. Sidor av påhittade ord lockar till skumläsning, och då skummar läsarna förbi betydelsen också.

Översatt tal bör låta flytande, eftersom de som talar gör det flytande. Låt språket synas genom idiom och bildspråk i stället för genom bruten grammatik. Ressa kan säga ”Din eld brinner lågt” där en person från låglandet skulle säga ”Du ser trött ut”. Ett enda översatt idiom i en scen ger mer färg än tio oöversatta ord.

Lämna bara de ord oöversatta som bär tyngd#

Låt ett ord stå kvar på osvari när:

• det namnger något som berättarspråket saknar, som vesh, den skuld en gäst står i för att ha fått dela en eld, som kan betalas tillbaka med hjälp eller gåvor men aldrig med pengar;
• perspektivkaraktären inte förstår det, och läsaren bör dela den luckan;
• klangen spelar roll, som i en hälsning, ett namn eller en rituell fras.

Gör betydelsen tydlig utan fotnot#

Introducera en term genom att använda den, och låt sedan en reaktion eller ett resultat slå fast betydelsen. När Pell erbjuder silver för en natt vid elden och Ketti ryggar tillbaka förstår läsaren att vesh inte är ett pris innan någon har definierat ordet. En kort förklaring i förbigående fungerar en gång (”vesh, gästskulden”), inte varje gång ordet förekommer. Bestäm om påhittade ord ska kursiveras, och tillämpa valet överallt.

Ge de talande register och dialekt#

Ett språk är inte en enda röst. Ressa talar en omsorgsfull osvari med alla respektformer. Ketti släpper -tu bland vänner och behåller det för sin mormor. Handlarna vid stationen använder en kortfattad marknadsosvari, med få verb och inga suffix, som herdarna tycker är en aning ohövlig. Pell lärde sig marknadsvarianten först, så hans artighet glider utan att han vet om det.

Registret formar också hur tvåspråkiga karaktärer talar berättarspråket. Ketti talar det väl men formellt, eftersom hon lärde sig det genom kontrakt och handelstvister. Visa det genom ordval och rytm, inte genom fonetiskt omstavat uttal. Fonetiska brytningar är svåra att läsa och glider lätt över i karikatyr, särskilt när de påminner om hur en verklig grupps sätt att tala har förlöjligats.

När en tvåspråkig karaktär byter språk säger bytet något. Ketti går över till osvari för att säga något till sin mormor som Pell inte ska höra, och tillbaka till berättarspråket för att avsluta ett gräl på sina egna villkor. Välj de ögonblicken medvetet.

Följ en affär vid passet#

Pell har kommit upp efter vinterull, med silver och en säck salt. Ressa vill inte tala om pris förrän de har delat hennes eld. Ur Pells perspektiv skulle scenen kunna börja så här:

Ressa tittade inte på saltet. ”Osku rennu ka?” frågade hon, och Pell, som kunde just den, svarade: ”Osku rennu.” Han var nöjd med sig själv tills Ketti grimaserade.

”Osku rennu, Ressa-tu”, sa Ketti utan att se på honom.

Tre beslut ligger i de raderna. Hälsningen står kvar på osvari eftersom Pell kan den och dess klang markerar mötet. Det saknade suffixet visas, det förklaras inte. Kettis rättelse säger läsaren att det finns en respektform, och att Pell just har misslyckats med att använda den.

Sedan diskuterar Ressa och Ketti priset på osvari. Pell kan inte följa med, så berättelsen återger bara det han uppfattar: vesh, hans eget namn, ett tal. Läsaren delar hans oro. Senare erbjuder han silver för nattens husrum och gör därmed en vesh till en affär, och förolämpningen kostar honom ullen. Det missförståndet är skälet till att vesh behöver en exakt definition i dina anteckningar: vad som skapar skulden, vad som löser den och vem som kan kräva den.

För en ordlista medan du skriver#

Varje gång ett ord når texten, för in det. En användbar post innehåller stavning, betydelse, ordagrann innebörd, vem som använder ordet och hur, samt var det först förekommer:

Kontrollera ordlistan innan du myntar något nytt. Ett andra ord för eld när osku redan finns är ett lätt sätt för ett språk att falla isär. Efter varje utkast, sök igenom manuset efter stavningsvarianter av dina vanligaste termer.

Vanliga språkmisstag och hur du rättar dem#

• En kod för berättarspråket. Varje ord byts ut ett mot ett, idiomen inräknade. Ge språket minst en distinktion som berättarspråket saknar, som vesh, och idiom som är hämtade ur de talandes egna liv.
• Flytande talare som låter bristfälliga. Ressa är vältalig på osvari, så hennes översatta tal bör också vara det. Visa tal på ett andraspråk genom register och ordval, inte genom utelämnade småord.
• Glidning. vesh i kapitel 2 blir vesk i kapitel 9, eller vidgas långsamt till att betyda vilken skuld som helst. Slå fast stavning och betydelse i ordlistan och sök sedan efter varianter.
• Nya namn på vardagliga saker. Att döpa om bröd och koppar tvingar läsarna att översätta utan att lära sig något; guiden om kulturer förklarar när ett nytt ord gör skäl för sin plats.
• Lånade ljud som kostym. Att härma ett verkligt språks ljud för att signalera ”främmande” kan göra dess talare till en karikatyr. Bygg av din egen palett; om du hämtar från ett verkligt språk, lär dig hur de som talar det faktiskt använder det.

Anpassa språket efter perspektiv och längd#

Perspektivkaraktärens språkkunskaper avgör läsarens. Om Pell berättar förblir osvari delvis ogenomträngligt och klarnar i takt med att han lär sig, vilket gör hans framsteg synliga i texten. Om Ketti berättar, översätt nästan allt och behåll bara de ord som saknar motsvarighet. Med växlande perspektiv kan samma samtal vara ogenomträngligt i Pells kapitel och flytande i Kettis, och skillnaden visar avståndet mellan dem. En allvetande berättare kan översätta fritt, men ett oöversatt ord bör ändå betyda något.

Längden ändrar skalan. En novell behöver en handfull ord, helst ett som spelar roll för intrigen. En roman behöver en ordlista som förs från första utkastet. I en serie bör du behandla varje ord som har kommit i tryck som fastslaget; en ordlista längst bak kan hjälpa återvändande läsare, men varje scen bör ändå gå att förstå utan den.

Håll ordlistan i Yazar.io#

Yazar.io har en sektion, Ordlista, som passar den här ordlistan väl. Ställ in dess fältmall en gång, med textfält för ordagrann innebörd och första förekomst, ett valfält för register och ett relationsfält för de karaktärer som använder varje term, så ställer varje ny post samma frågor; om du ändrar mallen senare förblir befintliga poster som de var (uppdateringar). Nämn Ressa i posten för -tu så länkas hennes namn automatiskt, och hennes panel med bakåtlänkar listar varje term som är knuten till henne (funktioner).

Vill du senare ha en ordlista längst bak i boken ger exporten som Markdown dig ett första utkast (funktioner). En växande ordlista är inget problem i gratisplanen: Ordlista är obegränsad där, medan sektioner som Karaktärer tillåter 15 redigerbara poster per bok (planer).