Det korta svaret

Bygg en karaktär från världen och inåt. Bestäm var karaktären växte upp, vad arbetet har lärt hen att lägga märke till och vad ställningen tillåter eller förbjuder. Utifrån de besluten kan du räkna ut vad karaktären tar för givet, vad hen aldrig skulle säga högt och den eller de punkter där hen bryter med sin egen kultur. Testa sedan karaktären i en scen där hens antaganden, inte moderna antaganden, avgör vad hen lägger märke till och väljer. Hur mycket av detta du utvecklar beror på berättelsens längd och berättarperspektiv.

En saltsjudares dotter kallar gillets regler orättvisa. En vågmästare rycker på axlarna och säger att regler är regler. En bränsleförsäljare säger att han bara vill ha betalt. Byt kläder på dem, och alla tre skulle kunna arbeta på ett modernt kontor. Miljön har klätt dem utan att forma dem.

En karaktär hör hemma i en värld när den världen har avgjort vad karaktären tycker är normalt, vad hen är bra på, vem hen måste böja sig för och vad hen inte kan förmå sig att säga. Det är konkreta beslut, som fattas en person i taget. Om du inte har skissat samhället än, börja med att skapa en fiktiv kultur; den här guiden handlar om hur en enskild människa bär en kultur. Om personen inte är människa hör kroppen också hemma i den skissen: vad hen måste göra varje dag för att må bra, och vad hen inte kan göra. Att skapa ett fantasyfolk tar upp själva arten. Om världen som de fakta hör till fortfarande är öppen, visar frågor för världsbygge i vilken ordning du kan bestämma dem.

Börja med var de växte upp#

Exemplet följer tre personer i Wendle, en påhittad saltstad vid en flodmynning med tidvatten. Familjerna sjuder havsvatten i pannor som ägs av Panngillet. Varje kärra salt vägs på stadsvågen av en edsvuren vågmästare, och varje gryning kastas den första näven som vägs tillbaka i tidvattnet som havets andel.

Uppväxten avgör vad en människa ser som normalt. Ställ enkla frågor: vem uppfostrade dem, vad var det ont om i hushållet, vad förväntades varje barn göra och vad blev de straffade för? Svaren betyder mer än en födelseort.

Mira, nitton år, växte upp i ett sjudhus där elden aldrig lämnas ensam. Barnen turas om att vakta den om nätterna, och det värsta hon någonsin har gjort är att somna på vakten. Hon fick beröm för sin smak, eftersom hon kan smaka sig till när laken är stark nog att sjudas. Brännskadorna på hennes underarmar är så vardagliga för henne att hon aldrig skulle nämna dem.

Haskel, vågmästaren, är son till en vågmästare. Han lärde sig läsa siffror innan han lärde sig läsa ord och blev straffad som pojke för att han gissade en vikt högt. Teo skär torv på mossen inåt land och säljer den till sjudhusen som bränsle. Han växte upp där skulder betalas med arbete, inte med varor eller mynt.

Låt arbetet skola deras uppmärksamhet#

En färdighet är också en vana att lägga märke till saker. Arbetet avgör vad en människa ser först i ett rum, vilka ord hen griper efter, vad kroppen har lärt sig och hur hen mäter tid.

Mira bedömer människor som hon bedömer lake: efter om de är på väg att koka över. Haskels blick går till händer nära en våg, och han ser direkt skillnad på vått och torrt salt; vått salt väger mer, och det betraktar han som en lögn. Teo läser vädret. Han vet när dimman kommer att lägga sig över slätterna, eftersom dimma förstör torv som håller på att torka.

Ge varje viktig karaktär en vana som läcker ut från arbetet och in i vardagliga scener. Haskel väger en limpa i handflatan innan han betalar för den. Det kostar en mening och säger mer till läsaren än ett stycke bakgrundshistoria.

Arbetet sätter också gränser. Mira kan inte läsa gillets räkenskapsbok. Teo kan inte bedöma salt. De luckorna avgör vem som måste lita på vem.

Placera dem i en rangordning#

Ställning är en uppsättning tillåtelser: vem en person får tilltala först, vems ord som väger tyngre än hens, vad hen inte får ses göra och vad hen kan komma undan med. Den skiftar också från rum till rum. Teo är respekterad på mossen men har ingen ställning alls vid stadsvågen.

KaraktärUppvuxenArbetet lär dem att lägga märke tillStällning vid vågen
MiraSjudhus, nattliga eldvakterLakens styrka, värme, humörSjudardotter: får se på vägningen, får inte ifrågasätta den
HaskelEn vågmästares hushållHänder nära vågen, vått saltEdsvuren ämbetsman: kan säga emot en gillesmästare om en vikt, och om ingenting annat
TeoBy på mossen, skulder betalas med arbeteVäder, dimma, fuktigt bränsleUtomstående: får inte tala vid vågen

Den sista kolumnen kommer att avgöra scenen nedan mer än något personlighetsdrag. Ställningen förklarar varför en förnuftig människa håller tyst och varför en blyg talar med auktoritet.

Ta reda på vad de tar för givet#

En del moderna antaganden känns som den mänskliga naturen. Pröva några av dem mot din värld:

  • Tid: räknar man timmar, eller eldvakter och tidvatten?
  • Privatliv: sover någon ensam eller har ett eget rum?
  • Val: vem väljer en persons arbete och make eller maka?
  • Pengar: betalas lön i mynt, i natura eller i tjänster och gentjänster?
  • Vuxenhet: vid vilken ålder, eller efter vilken händelse, slutar någon att vara barn?
  • Läskunnighet: vem kan läsa, och vad innebär det att inte kunna?

Där din värld skiljer sig åt, skriv ned vad karaktären antar i stället. Mira utgår från att hennes man kommer att komma från ett annat sjudhus, eftersom en familj som inte kan bemanna sin eld förlorar sitt arrende. Hon upplever det inte som förtryck. Det är så sjudhusen överlever. Hon kan ändå vilja ha någon annan, och den längtan är mer intressant än ett tal mot arrangerade äktenskap.

Det de aldrig skulle säga#

Det osägbara ger dialogen dess tryck. Det kommer från tabun, eder, artighet och rang. Lista två eller tre saker för varje huvudkaraktär.

Mira skulle aldrig säga ”havet är skyldigt oss”. I Wendle vänder uttrycket gryningsnäven bakfram och används bara som förbannelse. Haskel nämner aldrig en vikt innan vågbalken har stannat, och han skulle aldrig erkänna, för någon, att han inte tror på näven som han kastar varje morgon. Teo tar aldrig upp ett pris igen när han väl har tagit i hand på det, inte ens när affären ruinerar honom.

Om Haskel inte kan uttala sitt tvivel blir varje gryningsrit han utför en liten privat lögn, och en läsare som vet det tittar på hans händer på ett annat sätt. När en tro formar vad en människa inte kan säga hjälper det att skapa en fiktiv religion för att hålla isär tron och den institution som upprätthåller den.

Låt dem bryta med sin kultur på en punkt#

En karaktär som håller med om allt som kulturen står för blir ett språkrör. En som inte håller med om någonting är oftast en modern människa i förklädnad. Välj en eller två punkter där personen avviker från vad hens folk förväntar sig, och ge avvikelsen både en orsak i personens eget liv och ett pris.

Guiden om kulturer bygger upp skillnader inom ett samhälle; här arbetar du inuti en enda människa.

Mira för en egen räkning över varje kärra som hennes familj skickar, inristad i en bjälke i sjudhuset. Bara edsvurna vågmästare får föra räkning, så en sjudare med en privat räkning antyder att vågmästaren fuskar. Hon började efter en vinter då familjens salt vägde för lite tre gånger och gillet tog tillbaka deras andra panna. Hennes skäl är lokala och formuleras på Wendles egna villkor: gillets eget privilegiebrev säger att en sjudare ska få betalt efter rätt vikt.

Låt hennes övriga antaganden vara orörda. Hon kastar fortfarande salt till havet i sitt eget sjudhus och räknar fortfarande med att gifta sig inom sjudarnas krets. Avvikelsen känns som hennes egen just därför att allt runt omkring den hör till Wendle.

Teos avvikelse pekar åt andra hållet. Han lämnade mossen för att få betalt i stället för att stå i skuld, vilket hans by ser som ett sätt att inte vara skyldig någon något. Hemma gör det honom en aning skamlig; i Wendle gör det honom lätt att förstå. Uppväxten har ändå inte släppt honom: en affär som avslutas med salt i stället för med gemensamt arbete känns fortfarande ofullbordad för honom.

Kör en scen genom persongalleriet#

I gryningen väger kärran från Miras familj för lite på vågen. Kostymversionen är den från inledningen: ett klagomål, en axelryckning och lite otålighet som vem som helst i vilket århundrade som helst skulle kunna stå för.

Använd nu de beslut du har fattat. Mira kan inte anklaga en edsvuren vågmästare vid vågen, så hon begär att saltet vägs igen vid middagstid, en rättighet som varje sjudare har. Hon håller sin räkning hemlig, eftersom hon skulle avslöja sig själv om hon visade den. Haskel såg att saltet var vått innan hon sa något, och för honom betyder vått salt att en familj ökar vikten med vatten, så hennes begäran ser ut som en förhalning. Teo vet sanningen: dimman låg över slätterna i gryningen och saltet drog åt sig dagg på ärligt sätt. Hans torv betalas med salt efter just den här vikten, och han får inte tala vid vågen.

Ingen här är en skurk, och ingenting nytt har hittats på. Varje missförstånd kommer från uppväxt, arbete eller rang. Scenen kan vända på om Teo hittar ett sätt att bli hörd som hans ställning tillåter, eller om Mira bestämmer sig för att hennes räkning är värd straffet.

Vanliga misstag och hur du rättar dem#

Huvudpersonen är det enda moderna sinnet#

Mira tvivlar på varje föreställning i Wendle, med en modern skeptikers ordförråd, medan alla andra är godtrogna. Låt henne tvivla på en sak, av ett skäl ur hennes eget liv, och behåll antaganden som en modern läsare kan uppleva som obekväma.

Alla talar med varandra som jämlikar över rangen#

Teo tilltalar en gillesmästare på samma sätt som han tilltalar Mira. För varje par av karaktärer som delar en scen, bestäm vem som talar först, vem som får avbryta och vem som måste gå via någon annan.

Karaktärerna förklarar sin egen vardag#

Mira berättar för Haskel vad gryningsnäven är, trots att båda har sett den varje dag i hela sina liv. Låt karaktärerna bara förklara det som lyssnaren inte vet, och låt resten synas genom hur de använder det.

Anpassa efter längd och berättarperspektiv#

Tabellen är en redaktionell utgångspunkt, inte en kvot.

Berättelsens formFör huvudkaraktärenFör alla andra
NovellEtt antagande som intrigen bryter och en sak hen aldrig skulle sägaEtt arbete och en rang
RomanUppväxt, arbete, ställning, två eller tre antaganden och en avvikelse från kulturenArbete, ställning och en vana för återkommande karaktärer
SerieHur de antagandena förändras mellan böckerna, och vilka som aldrig gör detFylligare profiler när bifigurer får egna perspektivkapitel

I nära första eller tredje person ärver berättarrösten karaktärens antaganden. Miras kapitel skulle inte förklara gryningsnäven, och hennes jämförelser kommer från eld och lake: en nervös skrivare är en eld som ingen vaktar. En allvetande berättare kan förklara seden, men då får karaktärerna inte också förklara den för varandra.

Med flera perspektiv, låt karaktärerna missbedöma varandra. I Haskels kapitel är Miras begäran om en vägning vid middagstid ett erkännande. I Miras ser Teos tystnad ut som likgiltighet. Läsaren ser alla tre och förstår varför ingen av dem kan göra det.

Koppla varje karaktär till sin värld i Yazar.io#

Yazar.io passar den här metoden väl, eftersom sektionen Karaktärer ligger bredvid Organisationer och Trosföreställningar. Ställ in mallen för Karaktärer en gång med fält för uppväxt, arbete och ställning, med ett valfält för rang och ett relationsfält för Panngillet under Organisationer. Om du ändrar mallen senare påverkas aldrig befintliga poster (fältmallar).

Lägg in havets näve som en post under Trosföreställningar. Skriv dess namn i Miras post så länkas den automatiskt, eller skriv @ för att välja den. Panelen med bakåtlänkar på postens sida listar sedan varje karaktär som nämner riten, så när du reviderar den vet du vems osägbara saker och scener du behöver läsa om (funktioner). Manuset stannar i Word eller Google Docs; Yazar.io håller det som varje person tar för givet bredvid det.

Källor